Om att hitta hem
Ända sedan jag som barn började uppfatta, förstå och påverkas av samhället och den verklighet som majoriteten av de människor jag stött på tror och verkar i har jag inte kännt mig hemma. Jag har kännt ett behov av att expandera av att få till mig någonting större än det som bara går att skåda med ögat. Någonting har liksom alltid gjort att jag kännt att jag inte kan förlika mig med att den verklighet som jag blivit presenterad för skulle vara den enda och sanna. Den fakta jag lärde mig i skolan kändes platt och oerhört innehållslös. Inte heller förekom det något slags ifrågasättande av det en fick lära sig utan en ombedes vänligt men bestämt att svälja fakta och vetenskapen med hull och hår. Och för att vara helt ärlig så smakade den skit. Den smakade så illa för mig att jag tillslut kände mig illamående och förstoppad av alla såkallade "sanningar" och vetenskapliga bevis en helt oreflekterat blev matad med. De människor jag hade runt omkring mig verkade inte ha samma behov som jag av att söka efter en mening eller något annat än de som de redan blivit presenterade för. 

Det var inte bara i skolan som jag blev korvstoppad av all faktabaserad kunskap utan jag kände mig för jämnan korvstoppad. Fruktansvärt tydligt kände jag av en slags osynlig press och stress över att behöva fungera på ett speciellt sätt av att behöva klä sig på ett speciellt sätt av att behöva se ut på ett visst sätt, av att behöva förhålla mig till normer och till andra människors åsikter, tyckanden, reaktioner och beteenden på ett visst sätt. Ett j*vla gissel av att ständigt tassa på tå och bara godta allt. Ju äldre jag blev desto osynligare blev det som var jag. Det som var jag ersattes med rädslor över att vara annorlunda (för det skulle man ju inte vara) Rädslor för att inte duga, rädsla över att det var något allvarligt fel på mig eftersom jag tydligt märkte att andra inte kunde förlika sig med det inre kaos och förvirring jag kände. De förstog inte att jag inte hörde hemma i samma verklighet som den de presenterat för mig, men det gjorde jag, eller jag förstod inte jag bara visste det djupt inom mig. Endå har jag försökt att leva i den verkligheten som gavs till mig och jävlar vad jag har ansträngt mig. Försökt att hitta någon klarhet och mig själv i tankeapparatens virrvarr, men desto mer jag letade i mitt sinne och huvud efter ett svar på vem jag var desto större blev glappet till min faktiska sanning. 

Och varför letade jag på fel plats? Jo för att i den "logiska" och faktabaserade verkligheten sågs (ses fortfarande av majoriteten) vi människor som endast en fysisk kropp med organ och av alla dessa organ är hjärnan det verktyg som vi "bör" Använda för problemlösning och för att dra slutsatser och tänka logiskt. Tillåt mig då att meddela att min hjärna snarare är en problemskapare än en problemlösare vilket jag faktiskt tror fler människor med mig kan relatera till. Och har man dessutom en adhd hjärna som går i 180 km /timme så är det inte så lätt att få till nån klarhet direkt i allt kaos av känslokavalkader och upp poppande tankar och idéer. Men har man inte blivit informerad om att något annat finns att tillgå så är det inte så konstigt att en enormt ofredsställande och skavande känsla fastnar i ens inre. För att leva i en verklighet och i ett samhälle som inte fungerar i likhet med dig själv är tortyr. Du letar och letar men hittar aldrig hem.

Eller det gör du men hemma är någon helt annanstans och vägen dit har kantats av så mycket lidande så du tillslut väljer att kapitulera inför något större än den kropp och det sinne som du besitter, du vet inte för vad men du ber om hjälp och du släpper för en stund allt för du orkar inte tänka längre och orkar inte lida mer, och i samma stund som du sänker garden och kapitulerar inför en större kraft än du besitter hittar du hem. Hem till din själ och till ditt sanna inneboende ljus som inte liknar någonting du tidigare upplevt. För förstå gången i ditt liv känner du dig helt befriad från sinnets ekorrhjul, befriad från alla intryck och den tomhet som flyttat in i din kropp. För du har nu upplevt hur det känns att komma hem, hem till sin själ och sitt hjärta och det som är kvar då lagren av det mentalt inlärda, det kroppsligt kännbara och samhällets illusoriska fasad rämnat, och kvar finns bara kärlek.
 
Och trots att detta kanske inte går att förklara logiskt eller med fakta så är det absolut verkligaste jag varit med om någonsin. Verkligare än alla synbara ting och verkligare än alla fakta som någonsin presenterats för mig och jag återvänder så ofta jag kan.
 
Kram!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like